Den 7 maj styrde jag och min trogna hästskötare Linnea bilen och hästtransporten mot Husaby igen. Väl på plats fick jag börja med att förklara varför vi var där och jag försökte sätta ord på hur Izza har känts och sett ut senaste tiden. Alltid svårt att sätta ord på en magkänsla men Torunn verkade hänga med på vad jag menade.

Vi började sedan undersökningen med longering i ridhuset där Izza visade hälta i vänster varv, check framförallt på vänster framben. Efter longeringen gjorde vi ett noggrant böjprov på hältgången och Torunn böjde då alla leder som gick att böja på alla 4 ben. På vänster fram fanns inget fel på böjprov. Däremot så reagerade Izza med 1-2 graders hälta på vänster bak när vi böjde knä och höft. Vi gick då vidare med röntgen på hals och vänster bak. De hittade där en pålagring på vänster bakknä, approved halsen såg bra ut. Efter röntgen gick vi vidare till ultraljud där vi först kontrollerade armbågsligamentet vänster fram som också såg bra ut. Sedan kollade vi även vänster bakknä och det såg väl inte riktigt lika roligt ut. Ärrvävnad i ledkapslarna på både in- och utsidan knät tydde på en gammal skada där. Vi hittade även en skada på miniskfästet i knät. Vi avslutade besöket med att behandla och bedöva vänster bogled, information pills vid longering såg då Izza fortfarande lite stapplig ut. Sedan behandlade vi och bedövade vänster bakknä. Då blev Izza helt ren vid longering.

Domen löd: Promenadhäst resten av livet.

Det känns såklart väldigt tråkig att vi aldrig mer kommer kunna träna eller tävla. Men ärligt talat så har jag känt på mig det här ända sen i somras. Det som känns ”bra” i detta eländiga besked är att Izza har skadat sig helt på egen väg, troligtvis genom en ordentlig vurpa i hagen. Torunn tyckte det lät bra att ge henne ett år som avelssto för att sedan bedöma om hon kan gå lättare promenader/turer eller om hon ska bli helt avställd och få bli mamma på heltid. Nu vill jag köpa hus så jag kan ta hem henne och producera en hel hög med snygga fölisar!