Det har hänt saker i mitt liv sen vi hördes senast. Jag har sålt Luwina. Min blivande tävlingshäst, min första uppfödning, min tänkta drömhäst. Problemet var bara att hon inte var min drömhäst. Efter tre år kändes det fortfarande som jag gick ut till en främmande häst i hagen. Visst, unghästar är ju alltid unghästar. Men det här var något annat. Jag kunde inte lita på henne alls, visste inte vart hon kunde ta vägen eller vad som skulle hända härnäst. Vi passade inte varandra helt enkelt, pratade inte samma språk. Det fanns två vägar att gå: lämna på utbildning eller sälja. Jag valde att sälja. Dels för att tillitsproblemet vi hade skulle ta många år att jobba bort. Dels för att jag idag inte har den tiden som krävs för att hålla igång en häst på den nivån som hon kommer kräva.
Man kan inte sälja en sån här häst till vem som helst. Hon kräver sin människa den här damen. Jag letade rätt på världens bästa ägare, hon tackade ja till mitt erbjudande och i juni körde jag henne till hennes nya hem. Själva överlämnandet var inte jobbigt, magkänslan sa att jag gjorde rätt och ett bättre hem kunde hon inte ha fått. Men tiden innan beslutet var taget – den var hemsk.
När Luwina var borta hade jag bara kvar min älskade Izza. Hon har under sommaren bytt hem tre gånger men bor nu hos en kär vän som sällskapsdam åt ett yngre halvblod. Processen att hitta ett tryggt hem åt Izza har också varit jobbig och jag har flera gånger varit på väg att panikköpa en sällskapsponny på Hästnet. Det har dock slutat bra och nu står hon och betar tryggt i hagen och får samtidigt hänga med på små ridturer som sällskap i skogen.
Samtidigt som hästlivet har varit lite turbulent så har jag packat ihop hela mitt liv och flyttat in på min drömgård. Planen har hela tiden varit att jag ska ha mina hästar hemma utanför fönstret, men nu när jag bara har kvar Izza så får det vänta. Jag ska fixa klart en lösdrift och så småningom bygga stall. Men jag stressar inte, nu ska jag landa och njuta av min nya gård som vi har letat efter i 10 års tid.